Kontokort

Kontokort. Ett kontokort fungerar som betalningsmedel istället för kontanter. De flesta inköpsställen accepterar idag kontokort, men vissa mindre butiker som kiosker har ännu inte någon kontokortsterminal. Kontokort är samlingsnamnet på bankkort, betalkort och kreditkort. Kontokorten skiljer sig åt via de betalningsvillkor som är knutna till de olika korten. Bankkortet är direkt kopplat till innehavarens bankkonto, oftast lönekontot. Med den typen av kontokort kan man bara göra betalningar eller uttag om det finns täckning på kontot. Bankkortet kan också användas för att hämta ut pengar i uttagsautomater. Med ett betalkort har man däremot i tillägg möjlighet att vänta med betalningen en viss mängd dagar, ofta mellan 35 till 45 dagar. Betalningsfristen skiljer sig beroende på vilken bank som har utfärdat kortet. Den sista typen av kontokort, kreditkort, ger innehavaren rätt att debitera köpet i efterhand via kredit. På en del kontokort på kreditnivå läggs en ränta på från och med inköpsdagen, men många kreditkort har en viss mängd dagar som är räntefria. Först efter dessa dagar läggs en viss summa på totalbeloppet för varje dag som går. För att få ett kreditkort måste den som ansöker genomgå en kreditkontroll för att kreditkortsföretaget ska se om personen är lämplig eller inte. Idag är det vanligt med en kombination av betal- och kreditkort.

De flesta kontokort är tillverkade i plast och måste vara enligt vissa standardiserade mått. Kontokortet har en magnetremsa och/eller ett datachip som registrerar varje inköp som görs varje gång kontokortet registreras i terminalen vid exempelvis butikskassan. Kontokortets magnetremsa är känslig och riskerar att avmagnetiseras om kortet förvaras nära mobiltelefoner, magnetiska föremål och annan elektronisk utrustning. På själva kontokortet står innehavarens namn och kortnummer inpräglat. Där visas också loggan till den bank som har utfärdat kontokortet, samt det kortföretag som banken är ansluten till, exempelvis VISA, Mastercard eller American Express. På baksidan av ett kontokort finns också en speciell CVC-kod som ska uppges vid köp över Internet, allt för att minska risken för kontokortsbedrägeri så mycket som möjligt.

Nästan alla typer av kontokort har en personlig, fyrsiffrig kod (PIN-kod) som endast innehavaren av kontokortet ska känna till. Koden ska knappas in vid användning av kontokortet, antingen i uttagsautomater eller vid inköp i fysisk butik. Kontokortets saldo och löpande transaktioner är också oftast tillgängliga via Internet och kortinnehavarens personliga bankkonto.

Om man förlorar sitt kontokort ska man genast anmäla detta till den bank som har utfärdat kontokortet. Det finns en risk för att kontokortet har hamnat i orätta händer och man bör därför spärra ett förlorat kontokort så fort som möjligt. De flesta kortföretag har ett direktnummer som man kan ringa när som helst på dygnet om man har blivit av med sitt kontokort.

Kontokortsbedrägeri har blivit allt vanligare. ”Phising” betyder att någon försöker få kortinnehavaren att lämna ut känsliga uppgifter om sitt kontokort, exempelvis via mail eller telefon. Man ska därför vara noga med att aldrig lämna ut någon information om sitt kontokort annat än på banken. ”Skimming” innebär att magnetremsan på ett kontokort kopieras, för att sedan användas vid tillverkning av ett falskt kontokort. I Sverige har flera sådana bedrägerihärvor uppmärksammats på senare år, då främst uttagsautomater har drabbats. Speciella elektroniska apparater, designade för att se ut som orginalmaskinen, har monterats utanpå uttagsautomaten. När den ovetande kortinnehavaren sedan stoppat in sitt kontokort i den falska maskinen har magnetremsan kopierats. Strax efter att den ovetande personen lämnat platsen skyndar sig bedragarna att montera ner sin apparat. För att undvika denna typ av bedrägeri bör man noga kontrollera bankomaten innan man använder den. Allt som går att rycka lös hör inte heller hemma på maskinen.